några minuter senare....

fick just en attack av ångest. Känns för läskigt att tänka på framtiden just nu. Jag kommer klippa av banden till allt som är mig bekant och tryggt. Min stad, mitt hus, min hund, min familj, min skola... Och vad byter jag ut det mot?
Det fullständigt okända. Jag vet inte vart jag hamnar ( hoppas på Umeå universitet, men man vet aldrig), jag vet inte vem jag kommer träffa på. Inte för att jag har särskilt många vänner som det ser ut nu (en liten bunt italienskor, en mycket... speciell... tjej, en halvmongolisk/halvfransk tjej som jag träffar tre gånger per år, ett svenskt tvillingpar och några bekantskaper... och ingen vän är min "egen", måste "dela" dem med tvillingsyrran......), och inte för att jag ar mycket att stanna för i skolan (är inte speciellt nära någon förutom den "speciella" tjejen och min tvilling i min klass, och umgås inte heller med någon annan förutom italienskorna--trots att skolan är fylld av 3200 elever...) men ÄNDÅ...

nä, fast man kan ju inte leva ett fullständigt stilla och riskfritt liv heller... Och jag kommer i vilket fall som helst inte behöva släppa kontakten med min familj fullständigt direkt, kommunikationsmöjligheterna är ju betydligt bättre nu än för bara några år sen, med skype, SMS, snapchat och annat sådant.

Man kan ändå inte hindra att paniken sköljer över en som en illamåendevåg med jämna mellanrum. Vi människor vill ha vanor och banor som är fixa och fasta. Jag är inget undantag.

 
 Samtidigt känner jag, när jag bläddrar igenom sommarens bilder från veckan då jag, tvillingsyrran och halvmongoliern/halvfransyskan (vars namn jag av försigtighet inte nämner) reste runt sverige utan föräldrar, för att klara oss helt själva för första gången. Då känner jag mig så lycklig och varm inombords. Fy, vad härligt det är att känna sig oberoende, fri och ledig, alltså. Och det är så fantastiskt att känna sig som en del av en gemenskap. Jag är sorgligt nog inte van vid mänskligt sällskap och kan allt som oftast uppleva overklighetskänslor när männskor jag gillar umgås med mig. Den mobbade och senare utfrysta ungen i mig kan inte förstå vad andra människor möjligtvis ser i mig. Det är det som gör att vid tillfällen som på bilden ovan jag känner en glädje. Över att vara accepterad, uppskattad, del av en krets. En glädje så stark att det nästan gör ont. 
En del av mig VET att om jag vill ha en nystart och hittta vänner så måste jag bryta upp från mina stela kretsar, som jag varit fast i under alla dessa år. 
Och jag vet att jag är stark. Jag har under de senaste fyra åren tagit mig förbi en depression, en livsstyrande kräkfobi och en period av anorexi. Jag kan nog klara av vad som helst. Ett upbrott är alltid läskigt, men jag känner på mig att jag bara kan tjäna på det Det finns inget kvar för mig här ialla fall. Den idén känns trygg; Det som är värt att sträva efter finns där, i framtiden. Det krävs bara en "leap of faith". Tillgängligt, lovande. 
 
Jag hoppas alltså på att hitta en ny vänskapskrets, en egen,  en chans att förverkliga gamla rostiga drömmar och eventuellt, om jag har tur, en första relation med någon kille. Och förstås mycket mental stimulans från studier. Och så önskar jag att jag kan lämna dessa jobbiga tider bakom mig och se framåt. Det finns nog bra. man måste bara ha lite förtroende, att allt ska bli bra. utmana sig själv.

det låter väldigt abstrakt, det här, men... tankar är komplexa, och det är det som är mitt mål-- att ordna dessa tankar, formulera dem för mig själv och på så sätt förstå mig själv lite bättre.
Långt inlägg, sorry 'bout that om det var någon som läste allt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0