Onsdag morgon
Ny dag igen. Idag ska jag bara gå i skolan halva dagen, för sen väntar ett sjukhusbesök. Inget allvarligt alls, bara en rutinundersökning och ett litet blodprov, för jag ska dra ut mina fyra visdomständer nästa vecka.
Det kommer inte bli så kul, med flytande mat i en vecka... Och så missar man ju skolan...
Men det får vänta, för just nu har jag alla tänder kvar och bortsett från ett munsår är allt som det ska i munnen, så jag kan äta obehindrat, haha...
Godmorgon, förresten!
godnatt!
hektisk dag. Precis som resten av veckan kommer vara. Historiaprov imorgon, har inte pluggat så mycket som jag borde, men det får gå som det går med det. Jag är trött. Gonatt!
funderar på "äkta"
sitter här och huttrar i pyamasen. Tänker lite på det där med att vara "äkta" .
Jag har några människor runtomkring som jag älskar och respekterar, och frågade liksom mig själv varför jag har så högt anseende om dem; Jag kom på att det de har gemensamt är det faktum att de är "äkta", alltså att de inte "skådespelar" i allt de gör. Visar de glädje utåt så är de glada, och de överdramatiserar inte sitt liv hela tiden. We all have that one (or more) friend som påstår sig dö vid varje förkylning, som inte är "nöjd" utan "i extas", som alltid söker sticka ut, för vilka en konversation anses vara en tävling för att den alltid ska vara mest extrem... Ja, sånt... Jag avskyr det. Fattar inte varför man ska behöva skådespela sig genom livet. Kan man inte bara klara sig med att vara sig själv?
Jag tror att en del av det är i trygghet i sig själv. En person med bra självkänsla känner nog inte lika mycket tryck att sticka ut... Eller så är det en introvertgrej...
Och det jag märkt under de senaste åren är att en bra självkänsla paradoxalt nog kommer ifrån en övertygelse om ens egen oviktighet. Om man är fullständigt övertygad om att hela världen ständigt iaktar en och att det skulle bli katastrof på stor skala om man släpper kontrollen ( och således är övertygad om att man är mycket viktig) så kommer man ständigt gå och oroa sig över att folk stirrar, man kan inte slappna av. Den enkla sanningen är dock att ingen bryr sig, och vet man bara det, så känner man inte längre pressen på att man alltid ska vara snygg, smart och perfekt på alla plan. Ett konkret exempel på mentalitetsskillnaden som self-obsession gör: "va?! Ska jag gå ut osminkad? alla kommer glo, jag är så ful..." respektive "Jag är varken kronprincessan, Barack Obama eller hollywoodkändis, varför skulle folk glo på lilla mig? Nä, det finns ingen anledning till det, så då behöver jag väl inte göra mig till så fasligt? Jag går ut utan smink idag igen, det är bekvämt och tidsparande.
Har lite mer fubderingar, men jag hinner inte skriva mer just nu.
Tillbakablick på lyckliga dagar
Jag vill kunna titta tillbaka på min blogg och bli påmind om de goa stunderna i livet, den ska innebära något positivt.
Så här kommer en liten bildbomb för att bli på gott humör vid besök på bloggen.
helt hyper efter en galen dag i göteborg har vi här startat ett kuddkrig till toner av Green Day.
här är jag väl... tretton? sover över hos en belgisk/svensk familj och vi försöker skaffa lockigt hår.
sommarlovet då jag var fjorton. Fick ett par dar med tvillingarna, som varje sommar. Vad små de var!
bäddar sängen i rummet i Göteborg i somras. Det går inte så bra. Jag är i lakanet där.
Den här hunden, alltså... Hur gullig?
Ganska äcklig men ypperligt fotogenisk födelsedagstårta.
tvillingkille.
Konfirmationslägret. Västkustsommar. Första hajken. Gitarrspel och brända korvar grillade över elden.
'nuff said, som man säger.
Västkustsommaren, alltså... Jag älskar att hata den och hatar att älska den. Men vissa dagar är den faktiskt bara härlig. Och vad man än tycker om sommaren får man ofta se att det är den enda årstiden då man drar fram kameran.
Sen får man också se, när man nu gör såna här bildbomber, att det faktiskt nästan bara finns bilder på hunden. Så härmed avslutar jag det här inlägget. Kemin ligger och skriker efter mig... Förbaskat att det ska vara så svårt att komma igång alltså...
Ska egentligen plugga nu...
...Men när man nu börjat skriva så går det bara inte att sluta. Det känns bra. Tänker nog fortsätta. Det känns också bättre att skriva om något personligt och meningsfullt för mig än att bara skriva om kläder och annat som uppmuntrar konsommationssamhället, som jag avskyr mer ju mer jag genomskådar.
Så nu tänkte jag skriva upp för mig själv mina drömmar, förhoppningar och mål, för att kunna bocka av dem medan tiden går.
(jag och den "speciella" tjejen jag nämde i inlägget nedan på bilden.)
Börjar med drömmarna. Förstås kommer listan att fyllas på allteftersom.
- Leta upp en riktig vän
- hoppa fallskärm minst en gång i livet
- dyka med hajar
- klättra på riktiga klippor
- hoppa bungey-jump
- Hitta mannen (eller kvinnan...?) i mitt liv.
- flytta ut på landet och koppla bort dagens samhälle om jag så skulle vilja.
- fullborda en universitetsutbildning
- sy en klänning slldeles själv vör hand
- få minst ett barn
- lära mig dansa.
- bli bra på saxofon
- få uppträda, antingen med piano eller sång
Och mycet, mycket mer.... Som jag inte kommer på just nu...
några minuter senare....
fick just en attack av ångest. Känns för läskigt att tänka på framtiden just nu. Jag kommer klippa av banden till allt som är mig bekant och tryggt. Min stad, mitt hus, min hund, min familj, min skola... Och vad byter jag ut det mot?
Det fullständigt okända. Jag vet inte vart jag hamnar ( hoppas på Umeå universitet, men man vet aldrig), jag vet inte vem jag kommer träffa på. Inte för att jag har särskilt många vänner som det ser ut nu (en liten bunt italienskor, en mycket... speciell... tjej, en halvmongolisk/halvfransk tjej som jag träffar tre gånger per år, ett svenskt tvillingpar och några bekantskaper... och ingen vän är min "egen", måste "dela" dem med tvillingsyrran......), och inte för att jag ar mycket att stanna för i skolan (är inte speciellt nära någon förutom den "speciella" tjejen och min tvilling i min klass, och umgås inte heller med någon annan förutom italienskorna--trots att skolan är fylld av 3200 elever...) men ÄNDÅ...
nä, fast man kan ju inte leva ett fullständigt stilla och riskfritt liv heller... Och jag kommer i vilket fall som helst inte behöva släppa kontakten med min familj fullständigt direkt, kommunikationsmöjligheterna är ju betydligt bättre nu än för bara några år sen, med skype, SMS, snapchat och annat sådant.
Man kan ändå inte hindra att paniken sköljer över en som en illamåendevåg med jämna mellanrum. Vi människor vill ha vanor och banor som är fixa och fasta. Jag är inget undantag.
Samtidigt känner jag, när jag bläddrar igenom sommarens bilder från veckan då jag, tvillingsyrran och halvmongoliern/halvfransyskan (vars namn jag av försigtighet inte nämner) reste runt sverige utan föräldrar, för att klara oss helt själva för första gången. Då känner jag mig så lycklig och varm inombords. Fy, vad härligt det är att känna sig oberoende, fri och ledig, alltså. Och det är så fantastiskt att känna sig som en del av en gemenskap. Jag är sorgligt nog inte van vid mänskligt sällskap och kan allt som oftast uppleva overklighetskänslor när männskor jag gillar umgås med mig. Den mobbade och senare utfrysta ungen i mig kan inte förstå vad andra människor möjligtvis ser i mig. Det är det som gör att vid tillfällen som på bilden ovan jag känner en glädje. Över att vara accepterad, uppskattad, del av en krets. En glädje så stark att det nästan gör ont.
En del av mig VET att om jag vill ha en nystart och hittta vänner så måste jag bryta upp från mina stela kretsar, som jag varit fast i under alla dessa år.
Och jag vet att jag är stark. Jag har under de senaste fyra åren tagit mig förbi en depression, en livsstyrande kräkfobi och en period av anorexi. Jag kan nog klara av vad som helst. Ett upbrott är alltid läskigt, men jag känner på mig att jag bara kan tjäna på det Det finns inget kvar för mig här ialla fall. Den idén känns trygg; Det som är värt att sträva efter finns där, i framtiden. Det krävs bara en "leap of faith". Tillgängligt, lovande.
Jag hoppas alltså på att hitta en ny vänskapskrets, en egen, en chans att förverkliga gamla rostiga drömmar och eventuellt, om jag har tur, en första relation med någon kille. Och förstås mycket mental stimulans från studier. Och så önskar jag att jag kan lämna dessa jobbiga tider bakom mig och se framåt. Det finns nog bra. man måste bara ha lite förtroende, att allt ska bli bra. utmana sig själv.
det låter väldigt abstrakt, det här, men... tankar är komplexa, och det är det som är mitt mål-- att ordna dessa tankar, formulera dem för mig själv och på så sätt förstå mig själv lite bättre.
Långt inlägg, sorry 'bout that om det var någon som läste allt.
Tillbaka.
Är tillbaka efter ett bra tag. Tänkte ändra stil lite. Skriva mer regelbundet, och inte längre om kläder, fashion och sånt utan mer om det vardagliga livet. Inte så mycket för andras skull som för min egen. Om jag börjar skriva nu, sista året i skolan, och fortsätter under min flytt hemifrån och min studenttid tror jag att den här bloggen blir ett jätteintressant sätt att se tillbaka på den (förhoppningsvis) mest spännande delen av mitt liv.
Let's give this a fresh start!
Let's give this a fresh start!
