Instagram

Är otroligt oregelbunden här på bloggen; men kanske inte blir fullt så dålig på att uppdatera instagramsidan. Jag heter olmelidsara.

A leap of faith.

Hallå igen!
 
Det går lite si och så med uppdateringen här märker jag. 
Har varit ganska uptagen med livet sedan förra inlägget. Har suttit i en månad och fullbordat en slutexamen, tagit studenten med betyg jag är stolt över, fått mitt första jobb (innan äldrevården) och således fått lön för första gången i livet, har flyttat hemifrån, börjat på universitet i Umeå, fyllt arton.... en hel del, alltså.
 
Och hur var det då? Att klippa alla band till mitt bekanta och bekväma liv?
 
Det har varit förvånansvärt okej.
Har bara behövt gråta en gång, och det var andra kvällen.
I början kontaktade man ju föräldrar och syskon varje dag. Nu blir det väl en gång i veckan; kanske lite mer... Man har för mycket att göra för att bekymra sig. Det är studierna (tempot är väl liiiite högre än jag hade förväntat mig....), det är kåren och sektionen med dessas styrelsemöten och ideella jobb på kårhuset, det är jobb (sjunger med tvillingsystern för olika tillfällen; amatörkonstnärsutställning, boende för förståndshandikappade, äldreboende...), det är kompisar (ja tänka sig, jag tycks ha sådana nu, har fortfarande svårt att fatta det.) och umgänge, utgångar, det är det egna boendet...
 
Ja, för det är lite korkat att flytta tvåhundra mil hemifrån utan att vara säker på att man har någonstans att bo. Fast vem hade väl trott att ett års bostadskö inte skulle räcka i lilla norrland? haha... Nåja, vi lyckades spåra upp en kusin till pappas gymnasiekompis som bor här; och hos henne fick vi bo i tre månader. Lite långsökt kanske, men det fungerade riktigt bra sådär i början. 
Men Nu bor man i alla fall i studentrum i en korridor. Sjutton kvadrat och lite halvsunkigt så man kan ju inte referera till detta som en drömbostad; men man vänjer sig förvånansvärt fort. 
 
Det som däremot är lite tråkigt är att alla familjetraditioner har fallit bort; eftersom man inte fixar sådant när man bor ensam. Alla dagar blir vardagar. Ingen fixar ihop en nobelmiddag, ingen fixar lucia, ingen bakar pepparkakor eller lussekatter om inte jag gör det... 
Och så är det hela ekonomifrågan. Man märker ju inte vad exempelvis mat kostar förrän man flyttar hemifrån. Periodvis blir det mest pulversoppa, nudlar, te och knäckebröd. Oftast inte för att man inte har råd, dock; utan för att man vill använda pengarna till annat.
 
Nu avslutar jag i alla fall inlägget innan vi har en åttamilstext här.

Onsdag morgon

Ny dag igen. Idag ska jag bara gå i skolan halva dagen, för sen väntar ett sjukhusbesök. Inget allvarligt alls, bara en rutinundersökning och ett litet blodprov, för jag ska dra ut mina fyra visdomständer nästa vecka.
Det kommer inte bli så kul, med flytande mat i en vecka... Och så missar man ju skolan... 
Men det får vänta, för just nu har jag alla tänder kvar och bortsett från ett munsår är allt som det ska i munnen, så jag kan äta obehindrat, haha...
Godmorgon, förresten!

godnatt!

hektisk dag. Precis som resten av veckan kommer vara. Historiaprov imorgon, har inte pluggat så mycket som jag borde, men det får gå som det går med det. Jag är trött. Gonatt!
 

funderar på "äkta"

sitter här och huttrar i pyamasen. Tänker lite på det där med att vara "äkta" . Jag har några människor runtomkring som jag älskar och respekterar, och frågade liksom mig själv varför jag har så högt anseende om dem; Jag kom på att det de har gemensamt är det faktum att de är "äkta", alltså att de inte "skådespelar" i allt de gör. Visar de glädje utåt så är de glada, och de överdramatiserar inte sitt liv hela tiden. We all have that one (or more) friend som påstår sig dö vid varje förkylning, som inte är "nöjd" utan "i extas", som alltid söker sticka ut, för vilka en konversation anses vara en tävling för att den alltid ska vara mest extrem... Ja, sånt... Jag avskyr det. Fattar inte varför man ska behöva skådespela sig genom livet. Kan man inte bara klara sig med att vara sig själv? Jag tror att en del av det är i trygghet i sig själv. En person med bra självkänsla känner nog inte lika mycket tryck att sticka ut... Eller så är det en introvertgrej... Och det jag märkt under de senaste åren är att en bra självkänsla paradoxalt nog kommer ifrån en övertygelse om ens egen oviktighet. Om man är fullständigt övertygad om att hela världen ständigt iaktar en och att det skulle bli katastrof på stor skala om man släpper kontrollen ( och således är övertygad om att man är mycket viktig) så kommer man ständigt gå och oroa sig över att folk stirrar, man kan inte slappna av. Den enkla sanningen är dock att ingen bryr sig, och vet man bara det, så känner man inte längre pressen på att man alltid ska vara snygg, smart och perfekt på alla plan. Ett konkret exempel på mentalitetsskillnaden som self-obsession gör: "va?! Ska jag gå ut osminkad? alla kommer glo, jag är så ful..." respektive "Jag är varken kronprincessan, Barack Obama eller hollywoodkändis, varför skulle folk glo på lilla mig? Nä, det finns ingen anledning till det, så då behöver jag väl inte göra mig till så fasligt? Jag går ut utan smink idag igen, det är bekvämt och tidsparande. Har lite mer fubderingar, men jag hinner inte skriva mer just nu.

Tillbakablick på lyckliga dagar

Jag vill kunna titta tillbaka på min blogg och bli påmind om de goa stunderna i livet, den ska innebära något positivt.
Så här kommer en liten bildbomb för att bli på gott humör vid besök på bloggen.
helt hyper efter en galen dag i göteborg har vi här startat ett kuddkrig till toner av Green Day.
 
här är jag väl... tretton? sover över hos en belgisk/svensk familj och vi försöker skaffa lockigt hår.
sommarlovet då jag var fjorton. Fick ett par dar med tvillingarna, som varje sommar. Vad små de var!
 bäddar sängen i rummet i Göteborg i somras. Det går inte så bra. Jag är i lakanet där.
Den här hunden, alltså... Hur gullig? 
Ganska äcklig men ypperligt fotogenisk födelsedagstårta.
tvillingkille.
Konfirmationslägret. Västkustsommar. Första hajken. Gitarrspel och brända korvar grillade över elden.
'nuff said, som man säger.
Västkustsommaren, alltså... Jag älskar att hata den och hatar att älska den. Men vissa dagar är den faktiskt bara härlig. Och vad man än tycker om sommaren får man ofta se att det är den enda årstiden då man drar fram kameran.
Sen får man också se, när man nu gör såna här bildbomber, att det faktiskt nästan bara finns bilder på hunden. Så härmed avslutar jag det här inlägget. Kemin ligger och skriker efter mig... Förbaskat att det ska vara så svårt att komma igång alltså...
 
 
 

RSS 2.0