brysseltjej

sitter här och huttrar i pyamasen. Tänker lite på det där med att vara "äkta" . Jag har några människor runtomkring som jag älskar och respekterar, och frågade liksom mig själv varför jag har så högt anseende om dem; Jag kom på att det de har gemensamt är det faktum att de är "äkta", alltså att de inte "skådespelar" i allt de gör. Visar de glädje utåt så är de glada, och de överdramatiserar inte sitt liv hela tiden. We all have that one (or more) friend som påstår sig dö vid varje förkylning, som inte är "nöjd" utan "i extas", som alltid söker sticka ut, för vilka en konversation anses vara en tävling för att den alltid ska vara mest extrem... Ja, sånt... Jag avskyr det. Fattar inte varför man ska behöva skådespela sig genom livet. Kan man inte bara klara sig med att vara sig själv? Jag tror att en del av det är i trygghet i sig själv. En person med bra självkänsla känner nog inte lika mycket tryck att sticka ut... Eller så är det en introvertgrej... Och det jag märkt under de senaste åren är att en bra självkänsla paradoxalt nog kommer ifrån en övertygelse om ens egen oviktighet. Om man är fullständigt övertygad om att hela världen ständigt iaktar en och att det skulle bli katastrof på stor skala om man släpper kontrollen ( och således är övertygad om att man är mycket viktig) så kommer man ständigt gå och oroa sig över att folk stirrar, man kan inte slappna av. Den enkla sanningen är dock att ingen bryr sig, och vet man bara det, så känner man inte längre pressen på att man alltid ska vara snygg, smart och perfekt på alla plan. Ett konkret exempel på mentalitetsskillnaden som self-obsession gör: "va?! Ska jag gå ut osminkad? alla kommer glo, jag är så ful..." respektive "Jag är varken kronprincessan, Barack Obama eller hollywoodkändis, varför skulle folk glo på lilla mig? Nä, det finns ingen anledning till det, så då behöver jag väl inte göra mig till så fasligt? Jag går ut utan smink idag igen, det är bekvämt och tidsparande. Har lite mer fubderingar, men jag hinner inte skriva mer just nu.